Vilka grupper brukar vävnader ordnas in i? Berätta lite om de olika vävnaderna, vad finns vart?

De olika celltyperna brukar delas in i fyra olika vävnad:

Epitelvävnad, stödjevävnad, muskelvävnad och nervvävnad.

Epitelvävnad är tättpackade och bildar ett svårgenomträngligt lager. De skyddar underliggande celler från mikroorganismer och mekaniska skador, samt hindrar vattenförlust från kroppen. Epitelvävnad täcker bla. Huden, slemhinnorna och matspjälkningskanalen.

Stödjevävnad funkar som stöd och förbindelse mellan organ och olika vävnader. Mycket av stödjevävnaden utgörs av kollagen men även bindväv, brosk och fettvävnad är stödjevävnad. Vissa celler som räknas till stödvävnaden kan även lagra fett som fungerar som skydd kring organ och näringsdepå.

Muskelvävnad är specialiserade på att sammandras. Det finns tre typer: Tvärstrimmiga muskler som fäster i ben eller hud via bindväv, glatta muskler som finns i blodkärl, matspjälkningsorgan eller urinvägar och hjärtmuskelceller som endast finns i hjärtat.

Nervvävnad byggs upp av nervceller. Nervcellerna är specialliserade på att ta emot och föra elektriska impulser vidare i kroppen. 

Varför behöver djur äta andra organismer? Vad kan kroppen naturligt bygga upp och vad behöver vi tillföra?

För att få organsiska molekyler att använda till uppbyggnad eller grund för att utvinna energi. Cellerna i kroppen kan bygga upp nödvändiga ämnen ur ett råmaterial organiska molekyler men ämnen som vitaminer, mineraler och vissa amino- och fettsyror måste tillföras i maten. 

Större molekyler görs till mindre som tas upp av kroppens celler. Osmältbara delar avges som avföring. 

Vad är spjälkning och varför behövs det?

Huvuddelen av vår föda består av stora molekyler som kolhydrater, fetter och proteiner. Dessa molekyler är för stora för att tränga igenom cellmembranen och dessutom behövs de modifieras lite för djurets behov.

Byggstenarna i molekylerna är råmaterial för kroppens celler, men behövs arrangeras om. Detta kallas spjälkning. 

Proteiner blir till aminosyror,

polysackarider blir monosackarider och

fett bildar glycerol och fettsyror.

Enzymer är nödvändiga för att spjälkningen ska fungera.

Däggdjurens matspjälkning börjar med mekanisk och kemisk nedbrytning i munhålan. Efter sväljning hamnar maten i magsäcken där saltsyra och enzymer fortsätter sönderdelningen.

Från magsäcken pressas den halvsmälta födan vidare till tolvfingertarmen och nedbrytningen fortsätter med hjälp av enzymer och galla.

I tunntarmen finfördelar andra enzymer maten till monosackarider, aminosyror samt glycerol och fettsyror som tas upp i blodet.

Osmältbara delar fortsätter till tjocktarmen där vatten återtas till kroppen innan resterna avges genom ändtarmen.

Salivet gör födan hal och gör att det går lättare att svälja. Dessutom finns där bakteriedödande ämnen och enzymet amylas som påbörjar nedbrytningen av stärkelse i maten.